Äntligen kan jag pusta ut

Idag pratade jag med chefen, mötet jag bävat mig för hela veckan. Jag tror inte det var magsjuka jag hade i tisdags, det var nerverna som vann över kroppen och tog över. Jag bodde på toaletten hela dagen och natten och magen har varit bökig hela veckan. Jag var toknervös när han klev innanför dörren. Han var väldigt allvarlig och jag kände på mig att han visste vad komma skall.

Jag började lugnt med att säga att jag inte tänker jobba längre än till provanställningen är slut, att det inte känns rätt och jag vill jobba inom handikappomsorgen! Mitt hjärta slår för det och jag saknar arbetet. Han sa att han redan visste om det och att mina “kollegor” (jävligt schyssta kollegor) redan talat om det för honom också rekommenderade han mig att inte prata så mycket innan man pratat med chefen först. Jag kände mig naturligtvis väldigt dum (som vanligt) och förklarade att jag redan bokat mötet med honom innan jag berättat för dem och att jag trodde att jag skulle hinna tala om det för honom först. Han sa även att han visste om att jag redan börjat sökt arbetet och sa att han släppte mig så fort jag fick jobb och jag behövde ingen uppsägningstid, vilket var en otroligt lättnad att höra. Han var väldigt konkret och stel, och ställde inte en enda fråga om det var något de gjort fel eller om jag inte trivts bland personalen, jag tror att han redan fått höra det också och helt enkelt stoppade huvudet i sanden och inte vill veta något mera! Och jag skiter i vilket, nu kan jag söka jobb för fullt med rent mjöl i påsen! Och äntligen kan jag pusta ut!!!

Fick även ett svar ifrån jobbet jag var på intervju på, jag fick inte jobbet. Men det var inte hela världen, jag litar på ödet och det var väl inget bra jobb för mig. Det bodde utåt agerande personer där och det hade jag troligtvis haft svårt för, men nu var jag ju lite desperat också. Fast nu vet jag ju att jag har nästan 3 månader på mig att hitta ett annat arbete, och att det bara är att gå så fort jag fått det!

Nu packar jag för fullt, imorgon drar jag till Gävle och får äntligen träffa mina älskade damer på mitt gamla jobb! Det är så mycket mer än jobb och pengar, det handlar om kärlek och livsglädje! Det om något är energipåfyllning! Jobbar ett 24 timmars pass och på söndag tar jag tåget direkt vidare mot Bollnäs där vi ska fira jul med systers familj, då de åker till Järvsö och firar på julafton. Och juldagen blir det utgång på Tuppens med mina älskade brudar! Sen blir det mys med familjen och sen lite jobb i Gävle igen! 9 dagars ledighet, underbart!

Advertisements

Håll tummarna!!

Jag har redan börjat kolla efter nytt jobb. Har sökt två jobb som habiliterare, var på intervju för ett jobb förra veckan och det kändes bra! Håll tummarna! Jag skulle få besked innan jul, så jag borde få veta imorgon. Det andra arbetet sökte jag i måndags, så har inte hört något ännu.

Jag har provanställning till 28 februari, men jag har bokat möte med chefen på fredag och då tänker jag säga att jag inte tänker stanna längre än till provanställningen är slut och att jag söker nytt jobb redan nu. Helst skulle jag bara vilja säga upp mig, men jag måste ju ha pengarna och betala hyra och räkningarna 😦 Och man får inga pengar av Akassan om jag säger upp sig själv. Hoppas bara jag inte hinner försvinna helt tills tiden är ute…

Så HÅLL TUMMARNA!!

Från glädjetårar till tears

Jag hoppade, skrek, studsade, grät glädjetårar och var fullkomligt lycklig när jag för snart 4 månader sedan fick glädje beskedet att jag fått jobbet som Fritidsledare som jag så gärna velat ha, jobbet jag studerat 2 år till. Aldrig hade jag kunnat ana att efter bara någon vecka skulle en snöboll börja rulla, full av ångest och som blev större och större för varje vecka och tillslut skulle krossa mig, nästan fullständigt.

När jag arbetade som vikarie i Gävle, inom handikappsomsorgen, så gick jag alltid till jobbet med ett leende på läpparna. Jag älskade jobbet! Mötte underbara boenden varje dag, och bra personal som alltid var trevliga. Självklart fanns det någon man kom mindre överens med och det kunde vara tuffa dagar, men de är minimala jämfört med min situation just nu. Jag har alltid varit omtyckt på arbetsplatser, det är ett faktum och inget skryt, och det har varit för att jag älskar att arbeta med människor och jag är en arbetsmyra som alltid gör mitt bästa. Jag har haft bra chefer som ständigt gett mig bekräftelse och en klapp på axeln. För att inte tala om min fd chef, världens bästa. Hon skickar fortfarande sms och frågar hur det går för mig, bryr sig och håller kontakten. Hade det inte varit för att livet som vikarie kvävde mig då jag aldrig kunde planera någonting och ständigt gick på standby så hade jag aldrig slutat och flyttat.

Det var då. Idag är min situation raka motsatsen. Jag har aldrig fått en enda klapp på axeln, jag har inte fått en enda mening som tyder på att jag gör ett bra arbete. Men det är inte det värsta, långt ifrån. Så fort jag frågar något så får jag syrligt svar och blir idiotförklarad. Det är sällan jag får ett rakt svar, utan bara en smäll i magen. Jag fick ingen riktigt introduktion, jag fick en rund-visning av lokalerna och sedan fick jag gå bredvid en vecka, men de som jobbar här har jobbat här typ hela sina liv så de gör allt på rutin och berättade aldrig något ingående. Då svarade de på frågorna, men efter en vecka var det meningen att jag skulle kunna allt utan och innan. Och jag har väldigt svårt för inlärning, jag behöver läsa det för att förstå. Och efter smekmånaden var över, som jag brukar kalla det – när leendet läggs på hyllan och de riktiga karaktärerna visar sig, så blev det fräsiga svar och jag fick försöka  lista ut allt själv. Det gör att jag inte längre vågar fråga något, jag drar mig så långt det går, jag går på tå och när jag ändå måste fråga något så håller jag mig för magen och är beredd på en smäll. Och när jag får något förklarat så är det som att min hjärna låser sig, jag blir helt svettig samtidigt som blir iskall, jag ser deras mun röra sig och formulerar ord, jag hör dem ibland men förstår ingenting, jag hör mest mina egna tankar “nu måste du förstå detta! kom ihåg detta nu! du får inte glömma detta!!!”.

Det är olidligt. I veckors tid har jag gråtit mig till sömns och vill inte somna, jag vill inte ha en ny arbetsdag! Jag ser mig själv tyna bort, jag känner inte igen mig själv när jag kliver in på arbetsplatsen. Jag har alltid varit en rak person, alltid känt mig självsäker på jobbet för att jag vet att jag gör ett bra jobb och jag är en bra människa. Men nu känns det som att jag kliver in med ett stort L (looser) målat med svart tuschpenna på pannan. Usch, jag får hjärtklappning av att bara skriva detta..

Jag har alltid tagit upp problem på jobbet om jag känt att det är en konflikt i luften med någon, eller det bara är något som behövs redas ut eller förklaras. Jag är en bra människokännare och brukar kunna läsa av människor väldigt bra. Och det har alltid gått att lösa, sen är ju vissa människor som dem är och vissa delar får man ha överseende med, bara det inte blir personligt – För då hugger jag! Haha, näerå. Hur som helst, jag blir förbannad när jag ser mig själv stå där på jobbet och hör kärringjäveln slänga syra på mig och jag bara “okej, då ska jag tänka på det” eller något annat mesigt. WTF (what the fuck)? Det är inte jag! Men det har gått så långt att jag nästan tror att jag är dum i huvudet på jobbet. Jag bara tar smällarna och försöker lida ut timmarna tills jag slutar. Jag har noll självkänsla på jobbet. Och jag ser mig själv försvinna.

Enda gångerna jag återhämtar mig är när jag knyter på mig träningsskorna och kör ett hårt pass på gymmet, ger järnet och genom svettas  Då känner jag mig starkare än någonsin och jag hittar tillbaka till den där tuffa tjejen. Sen pyser luften ur mig…

Men låt mig tillägga, alla dagar är inte hemska. Och alla kollegor är inte hemska, bara en kärring och chefen. Och inte torsdagar, då jobbar jag med bra kollegor och då mår jag bra, då blir jag mig själv. Annars är det rätt åt helvete!

Ja, vilken pannkaka det blev! Aldrig hade jag anat detta… När jag stod där i början på augusti med glädjetårar och solen som sken in genom fönstret och det kändes som att hela världen log mot mig och att nu jäklar, nu är det min tur att slå gnistror!

Skapligt slut tjej

Hade skrivit två jätte långa inlägg som förklarar hela min livs situation och när jag efter en stund ska kolla på sidan så är dem borta, jag brast i gråt och har nu stor bölat i en kvart och kan inte sluta. Jag har vrålat och skrikit, grannarna lär väl undra vad det är för störd tjej som bor här. Men det är så frustrerande! Jag fick ner alla känslor och allt som händer så bra, också bara pang så är det borta!! Det var så skönt att få ner det, det släppte bitvis. Men nu är det ju bara inuti i mig igen!! ÅÅÅÅÅHHH!!!! SKITBLOGG!!! Skapligt slut tjej, orka böla över nå dylikt. Men det bevisar ju bara vad lite lite energi jag har!

Det är dessa tider jag är glad över att jag aldrig testat droger, för i så fall hade jag knarkat som fan just nu!

Också var det ju det här med kärlek

Längtan efter Den stora kärleken går inte att beskriva. Tredje gången gillt, det är väl så man säger? I och för sig har jag väl haft två stora kärlekar, första kärleken var ju Johan Backåker. Även om det var ett destruktivt förhållande så var det en otroligt stark kärlek mellan oss, även om den inte var frisk på en fläck. Men han kommer alltid vara min första kärlek och det finns även stunder då jag tänker tillbaka och kan sakna honom, eller inte honom, men den starka passion vi hade.

Sen mötte jag prinsen, svärmorsdrömmen Johan Eriksson. Världens bästa kille! Ja så himla bra på många sätt. På så många sätt att vi tillslut endast blev bästa vänner. Men jag är lyckligt lottad som fortfarande har kvar honom som vän och det är jag så himla tacksam för! Han har i stort sett skaffat ny tjej, och jag vill inget annat än att se honom lycklig! Även om jag inte vill SE (dem) det bokstavligt talat med ögonen.

Jag längtar efter att hitta den som kompletterar mig, älskar mig för den jag är och som vill ta hand om mig. Då menar jag inte försörja eller göra allt åt mig, såklart inte, utan någon som är rädd om mig och inte vill förlora mig. Kommer och hämtar mig i mörkret, för att han är rädd att något ska hända mig.

Jag längtar efter att bilda familj, så innerligt att jag ibland faktiskt kan gråta. Modershjärtat skriker! Tack och lov har jag syskonbarn som jag kan få låna ibland, och det är nästan skrämmande när jag försöker föreställa mig hur mycket jag kommer att älska mitt eget barn, när jag kan älska mina syskonbarn SÅHÄR MYCKET! Herre gud, kärlek!!

Jag har dejtat några, nästan ingen under 30, men ingen som det klickat med. Jag vill ha en riktig karl! En mogen kille som vet vad han vill, är färdiglekt och vill slå sig till ro – Med mig! Men tyvärr har det visat sig att åldern, är precis som alla säger: Bara en siffra! Ingen har visat sig vara mognare än dem i min ålder. Suck och några stön!

Jag antar att jag får försöka leta, han kommer när han kommer. Men när fan då????

20121130-230240

Jag behöver skriva för att kunna andas

Nu var det länge sedan jag bloggade aktivt. För några år sedan bloggade jag flera gånger per dag, det blev en del av min vardag. Sen jobbade jag så mycket att det inte fanns tid över. Men eftersom det varit naturligt för mig, enda sedan barn att skriva dagbok så är det något jag saknat. Jag är en person som behöver uttrycka mina känslor i text, för att kunna andas och lättare se livet klart och tydligt. Ibland behöver man få spy lite galla, för att kunna se solskenet! 

Jag tänker bara låta vissa personer få veta om denna sida, det här är en mer personlig blogg som jag inte vill att alla facebook-vänner ska känna till. Fröken Hurtig är bara en del av mig.

Image